När lägsta ordpris riskerar att bli dyrt för staten

AI förändrar översättningsbranschen snabbt. Det gör kvalitet viktigare – inte mindre viktig.

Kammarkollegiet förbereder nästa statliga ramavtal för översättnings- och språktjänster. I förslaget ska leverantörerna bland annat konkurrera med priser angivna per ord, samtidigt som kvalitet anges som ett tilldelningskriterium.

Det låter rimligt. Problemet är att det i remissutkastet är mycket tydligt hur priset ska anges, men det saknas tillräcklig tydlighet i remissutkastet kring hur kvaliteten ska bedömas, viktas och faktiskt påverka utfallet.

Det blir särskilt svårt att förstå mot bakgrund av Kammarkollegiets egen förstudie. Där pekar flera grupper, från olika perspektiv, på samma grundläggande utmaning: kvalitet, kompetens och rimliga ekonomiska förutsättningar måste få större betydelse.

Myndigheter beskriver problem med kompetens och kvalitet och efterfrågar bland annat bättre tillgång till rätt översättare och kontroll av leveranser. Leverantörer varnar för prisdumpning och framhåller behovet av modeller som gör det möjligt att ersätta översättare på en rimlig nivå. Bransch- och yrkesorganisationer lyfter också fasta priser och reglering av ersättningen till översättaren som möjliga vägar. I Kammarkollegiets enkät till översättare framkommer samtidigt en oro för prispress och för att billigare, mindre kvalificerade resurser används för att hålla nere kostnaden.

Detta är alltså inte bara en fråga om vad leverantörerna önskar. Beställare, leverantörer, översättare och branschorganisationer närmar sig från olika håll samma problem: om prispressen blir för stark riskerar kvaliteten och tillgången till kvalificerad kompetens att påverkas.

Det finns därför en risk att staten kravställer en kvalificerad språktjänst men i praktiken upphandlar den som en standardiserad lågpristjänst.

Ett ord är nämligen inte bara ett ord. Juridiska texter, myndighetsbeslut och samhällsinformation kräver rätt kompetens, terminologi, informationssäkerhet och kvalitetssäkring. Kostnaden för att producera en korrekt översättning varierar dessutom mellan språk, ämnesområden och uppdrag.

Samtidigt står branschen inför en generationsväxling. Många erfarna auktoriserade translatorer närmar sig slutet av sitt yrkesliv, samtidigt som det behövs nya generationer som kan ta över den kompetens som byggts upp under lång tid. Om de ekonomiska villkoren i de största offentliga upphandlingarna pressas ned till nivåer som gör det svårt att bygga ett hållbart yrkesliv blir det samtidigt svårare att locka nya översättare till yrket. Staten riskerar då att på sikt försvåra den kompetensförsörjning som den själv är beroende av.

Det blir särskilt motsägelsefullt när upphandlingen samtidigt ställer krav på tillgång till auktoriserade translatorer. Staten behöver inte bara tillgång till denna kompetens här och nu, utan också en fungerande återväxt av professionen.

AI gör frågan ännu mer aktuell. Maskinöversättning och generativ AI kan effektivisera delar av arbetet och pressa produktionskostnaden. Men tekniken gör samtidigt förmågan att avgöra när AI kan användas, hur resultatet ska kvalitetssäkras och när mänsklig specialistkompetens krävs ännu viktigare. Om upphandlingen främst belönar ett lågt ordpris finns en risk att leverantörer får incitament att maximera automatiseringen snarare än kvaliteten.

Staten ska självklart eftersträva kostnadseffektiva avtal. Men kostnadseffektivitet är inte samma sak som lägsta ordpris.

Den kommande upphandlingen är därför ett tillfälle att skapa en modernare modell: tydliga och transparenta priser, men också en kvalitetsutvärdering som faktiskt påverkar vem som får leverera. Därtill bör det finnas krav på dokumenterad erfarenhet och förmåga att hantera de volymer och den komplexitet som ett statligt ramavtal kan innebära.

När staten köper språk köper den ytterst förståelse. Då måste kvalitet få ett verkligt värde även i själva upphandlingen.